Livet är verkligen som en bergodalbana. Eller så är jag värsta hormonmonstret. 
Enda dagen går jag som på moln i min fina lägenhet och är sjukt nöjd över vad jag har och uppnått. 
Att jag tog mig ifrån en helvetes "relation" i Stockholm och startat om i goa Värmland igen, fått ett timjobb som undersköterska på hemvården och får umgås med söta gamlingar hela dagarna. Har nära till familj och vänner. 
Andra dagen som igår och idag så är jag sjukt nere, värd noll och ingenting, känner mig väldigt ensam och liten - obetydlig. 
Har funderat på att ta upp träningen igen. Det utlöser ju massa braigt i kroppen och det kanske skulle påverka massa positivt. Samtidigt blir jag snål för det är dyrt tycker jag. Och det är inte superkul att träna själv..

Har inte berättat något för er.Men min finaste lilla morfar gick bort för några dagar sedan, och dagen efter så dissar killen jag träffar mig. 
Nästa vecka kommer det vara begravning och jag förbereder mig för det värsta. Inte varit på begravning innan och jag tror verkligen att denna kommer vara tuff. Ska ta på mig min finaste svarta klänning med 2 små fina svalor på. 
Här är ett par bilder på mina möbel inköp till lägenheten. Köpt en gammal radiomöbel på loppis för 50 kr, ett stort matbord att ha på balkongen och fina blommor som också pryder balkongen.